Folkbildning och demokrati

Samhälle och moral  

“Mänsklighetens historia kan i ett långt perspektiv ses som en lektion i plussummespel, en långsam inlärning av produktivt samarbete mellan grupper, stammar och, i ett senare skede, hela nationer. En konstruktiv samverkan kräver alltid ett visst mått av förtroende, som bygger på moral. När samhällena växer får fripassagerarna mera utrymme och risken för fusk och bedrägeri ökar. För att demokratiska samspel skall fungera krävs en motsvarande ökning av de moraliska resurserna. Alternativet är en toppstyrd, i värsta fall totalitär samhällsstruktur.”

Med dessa rader inleder jag min bok Demokratins utmaning. Utgångspunkten är att moral är den knappaste och därmed den viktigaste resursen. Vårt mer eller mindre förtäckta egenintresse dominerar emellertid det mänskliga beteendet. Detta leder till ofruktbara nollsummespel och i värsta fall till ren värdeförstöring – djupa konflikter eller krig. I stora samhällen är det lönlöst eller i bästa fall högst ineffektivt att ta till moraliska argument. Vår djupt rotade egoism måste hållas i schack med andra instrument. Samhällsmoralen behöver en robust hävstång.

Lösningen till problemet ligger i att harmonisera vår strävan efter individuell framgång med allmännyttan, samhällets väl. Adam Smith’s insikt var att konkurrens i en fri marknad i det stora hela fungerar som en sådan mekanism. Moralen tar sig uttryck genom att etablera de nödvändiga institutionerna och forma underförstådda spelregler för mänsklig samverkan. Ärlighet och öppenhet är de centrala framgångsfaktorerna i marknadens plussummespel.

I Adam Smith’s värld var statens uppgift är att upprätthålla laglydigheten och garantera medborgarnas fri- och rättigheter. Moderna demokratier har, på gott och ont, förirrat sig långt från denna självbegränsade nattväktarstat. I grunden är det en fråga om den inbyggda konflikten mellan frihet och jämlikhet. Kravet på ökad jämlikhet har överskuggat den politiska marknaden och lett till ständigt stigande statliga åtaganden och åtföljande beskattning. Nu håller budgetunderskottet på att bli kroniskt i de flesta demokratier och vi kan motse skärpta samhälleliga konflikter.

Utbildning  demokratins hörnpelare

Från första början var folkbildningen en målsättning för demokratins pionjärer. Kunskaper och färdigheter, utbildning och ömsesidig förståelse behövdes för att medborgarna skulle kunna sköta både sig själva och sina gemensamma angelägenheter. Den grundläggande läroplanen är i botten ett politiskt program. Den har i allmänhet varit förvånansvärt okontroversiell, kanske beroende på att det politiska utfallet kommer med så lång fördröjning.

Under de senaste årtiondena har vår statsstyrda skolundervisning blivit allmänt accepterad. Detta har säkert medverkat till att dagens konsensus Finland fungerar tämligen friktionsfritt. Vi klarar oss också bra i den internationella konkurrensen. På sikt är situationen emellertid högst problematisk. Jag berör nedan i korthet några brister i skolutbildningen, som undergräver medborgarnas omdöme och därmed vårt demokratiska beslutfattande. Slutsatsen är, att det nuvarande upplägget inte klarar av att möta framtida utmaningar.

En växande majoritet lämnar skolan utan att ha tagit till sig fundamentala naturvetenskapliga insikter. Klyftan mellan humanister och naturvetare avspeglas i kontroverserna kring kärnkraft. Här lägger jag skulden på det närsynta humanistperspektivet. Skillnaden mellan män och kvinnor är också iögonenfallande. Den vetenskapliga okunskapen är bara en utgångspunkt. Inställningen till kärnkraft har blivit något av en religion, som utestänger rationella resonemang baserade på vanligt sunt förnuft. Man vill helt enkelt inte veta.

Det saknas också insikter i grundläggande ekonomiska sammanhang. De utexaminerade eleverna är inte förberedda på ett personligt ekonomiskt ansvarstagande. Marknadsekonomins inbyggda dynamik, självreglering och självsanering förblir ett mysterium. Dessa luckor i allmänbildningen bäddar för passivitet och personliga tillkortakommanden. De skapar också en grogrund för populistisk agitation.

Listan på brister kan lätt förlängas. Språkkunskaper, fysisk kondition, hälsomedvetenhet, praktiska färdigheter, konst och kreativitet pockar också på mera plats i läroplanen. Följden är en osund konkurrens om resurser, tid och framförallt elevernas inlärningsförmåga. Undervisningen tycks stå inför en olöslig ekvation.

Systemskifte i sikte

Enligt PISA undersökningar är finska skolor näst till bäst i världen. Vi skall inte stirra oss blinda på den jämförelsen. Vi konkurrerar i ett fält där deltagarna belastas av ett gemensamt handicap. Överallt är undervisningen klavbunden av överhetliga restriktioner och en tung byråkrati för att inte tala om diktat från välorganiserade fackförbund. Kort sagt skolorna lever i socialism och prestationerna är därefter.

Vårt nuvarande skolsystem fyller vissa minimikrav men är liksom alla statsdrivna organisationer oförmöget att i grunden förnya sig. Skolan fungerar fortfarande enligt medeltida modell. Jag är övertygad om att barn och ungdomar kan lära sig mycket mera, mycket bättre och mycket lättare. Datatekniken öppnar fascinerande men så gott som outnyttjade möjligheter. Barnen agerar redan på eget initiativ.

Nyckeln till förändring ligger i fri konkurrens. Detta kräver ett systemskifte som ger utrymme åt innovationer inom skolgången. Än en gång står frihet i konflikt med jämlikhet. Utmaningen är att grundmura självständigheten för jämlika medborgare, som alla är unika individer med varierande bakgrund, begåvning och ambitioner. Varje barn skall erbjudas en möjlighet att leva upp till sin personliga potential. I dag befinner vi oss långt från detta idealtillstånd.

Sverige har tagit de första stegen mot valfrihet i undervisningen. I Finland har vi inte ens inlett en diskussion. Alla är eniga att skattebetalarna i huvudsak skall stå för skolgången. Men statsmakten borde inte agera som skoloperatör, utan nöja sig med en vägledande och övervakande roll. Skolorna borde drivas av företagare eller föräldrakooperativ inom en vid ram av politiskt sanktionerade spelregler. Vägen dit är lång men riktningen är klar. Bara det bästa är gott nog för kommande generationer.

Tidigare publicerad i Fredsposten 3/2011