Frihet fungerar även för skolor

Frihet fungerar även för skolor

Den svenska skolan vinner inga internationella priser. Avundsjukt blickar vi svenskar i stället över Östersjön mot broderfolkets framgångar i skolvärldens motsvarighet till Europa- och Världsmästerskap. Medan svenska tidningar gör reportageserie efter reportageserie om katastrofala kunskapsresultat kombinerat med betygsinflation har tunga debattörers främsta recept mot denna svenska skolsjuka varit: Lär av Finland!

Det mesta av den analysen skulle jag hålla med om. Tidigare i år, vid ett besök i Helsingfors, noterade jag förskräckt en debatt i Hufvudstadsbladet där det uttrycktes oro över att inte tillräckligt stor andel av de finska lärarna hade forskarbakgrund. I Sverige vore en sådan debatt obegriplig. Här har lektorerna i princip avskaffats de senaste 20 åren, även om det nu sker små steg för att återupprätta forskaranknytningen i lärarkåren – min egen hemstad Uppsala är där en föregångare. Vår debatt handlar om att kvaliteten på lärarna ibland är så dålig att de faktiskt inte är utbildade i sitt ämne, och att eleverna därför inte lär sig det mest grundläggande, som att läsa, skriva och läsa, ordentligt.

Med en sådan situation i Sverige, vad annat kan Finland göra annat än att stolt sträcka på ryggen och skadeglatt konstatera att svenskarnas radikala reformer – betygsmotstånd, avskaffad studentexamen, ”progressiv” lärarutbildning, kommunalisering, elevpeng och friskolor – bör undvikas så långt det bara är möjligt? Sverige fyller mer än väl funktionen som avskräckande exempel, men kan vi på något område ikläda oss rollen som inspiratör?

Svaret är ja. Friskolereformen är undantaget som bekräftar regeln.

Den som är ytligt bekant med den svenska skoldebatten skakar på huvudet åt detta påstående. Tjugo år efter reformen som införde elevpeng med fritt skolval rasar alltjämt debatten i Sverige. Friskolorna anklagas ofta för allt elände i den svenska skolan, från de sjunkande resultaten till ökad segregation och betygsinflation. Att svenska friskolor i huvudsak drivs av privata, vinstdrivande företag ses inte med blida ögon av många, präglade som vi är av årtiondens debatt om marknadsekonomins förkastlighet.

Därför finns det anledning att hålla huvudet kallt och göra en ordentlig analys av läget.

Den svenska friskolereformen var och är onekligen radikal. I korthet innebär den att varje elev/förälder har rätt att välja vilken skola som helst – kostnadsfritt. Skolan får fritt välja pedagogisk inriktning och utformning, men får inte sortera bort elever, utan måste ta in dem i turordning efter anmälningsdatum (grundskolan) eller betyg (gymnasiet). Oavsett om skolan är kommunal eller privat är storleken på elevpengen densamma.

Sverige är alltså unikt i att det inte bara är rika föräldrar som sätter sina barn i privatskola. I Sverige kan vem som helst gå i privatskola. Tolv procent av de svenska grundskoleelverna (åk 1-9) och var fjärde gymnasieelev gör det. Friskolorna är populära.

Det finns massor av forskning om friskolornas resultat. Lärare och elever i friskolor är mer nöjda med sin arbetssituation. Resultaten är något högre i friskolor än i kommunala skolor. De som skyller allmänt sjunkande resultat på friskolor baserar sin åsikt på annat än fakta.

Varför är friskolor en succé? Framgångsfaktorn stavas konkurrens. Konkurrensen om eleverna tvingar varje skola att anstränga sig för att attrahera både personal och elever. De privata aktörer som missköter sig slås ut (även om man kunde önska att den processen ibland kunde gå fortare). Dåliga kommunala skolor hålls tyvärr under armarna av kommunpolitiker alldeles för länge. De avslöjande tv-serier om bristerna i den svenska skolan som i två omgångar sänts i Sveriges Television, Klass 9 A, handlade om kommunala skolor – inte friskolor.

Konkurrensen fungerar som säkerhetsventil när något fungerar dåligt. Den förälder som märker att barnet inte trivs eller inte lär sig ordentligt kan rösta med fötterna, och då förlorar skolan omedelbart resurser. Vinstdrivande företag är naturligtvis oerhört känsliga för en sådan signal – men det är även ekonomiskt pressade kommuner.

Konkurrensen stimulerar nytänkande och uppmuntrar kreativ variation. I ett system med friskolor sker innovationer snabbare, och det som är bra blir kvar, det som inte fungerar slås snabbt ut.

Det är också här friskolorna har fyllt sin viktigaste funktion i Sverige. Fyra decennier av ”radikala reformer” som tryckts ut från politiker och myndigheter mot bättre vetande (beskrivet väl i Hans-Albin Larssons historik med just denna titel, Mot bättre vetande, SNS Förlag 2011) har inneburit en katastrof för den svenska skolan. Enda säkerhetsventilen mot byråkraters och förmenta vetenskapsmäns stollerier har varit elevers och föräldrars tysta men tydliga protest: Vi vill inte gå i den här skolan, nu tar vi vår skolpeng någon annanstans.

Detta ligger förstås i linje med vad vi förväntar oss av konkurrens. Om politiker har monopol på utbildning och förstör hela systemet blir medborgaren utlämnad till sitt raseri. Ett utbildningsföretag som har monopol kan erbjuda en usel tjänst, men ändå fortsätta och tjäna pengar – det finns ingen annanstans att ta vägen. Konkurrensen är såväl kundens som medborgarens viktigaste kvalitetsvapen.

Att friskolereformen delvis sammanfaller i tid med sjunkande skolresultat är en olycka för friskolans vänner. Det gör det pedagogiskt svårt att förklara varför reformen är viktig, värd att försvara, och borde kunna inspirera även länder som Finland. Men pedagogiska utmaningar är till för att övervinnas.

Den viktigaste förklaringen till den svenska skolans problem formuleras så här i Hans-Albin Larssons skolhistoria:

”I samband med de stora skolreformerna under 1960-talet, då den svenska skolan ansågs hålla en hög kvalitet på alla nivåer påbörjades ett borttagande av det kvalitetsstödjande regelverket.”

Det säger sig självt. Avskaffa det kvalitetsstödjande regelverket så kommer kvaliteten att sjunka. Till det kom några andra stora reformer kring 1990-talet – kommunaliseringen, nytt betygssystem och senare ny lärarutbildning, samtidigt som den ekonomiska krisen slog till. Det kunde helt enkelt inte gå väl.

Allt är inte frid och fröjd med den svenska friskolereformen. Det finns till exempel tendenser till betygsinflation, och att friskolorna driver på den utvecklingen. Det ligger troligen en del i detta, även om samma tendens märks hos kommunala skolor. Problemet handlar dock mer om bristen på kontroll och tydliga nationella prov och mindre om friskolorna i sig. Likaså finns problem med oseriösa huvudmän, även om det i sanning handlar om väldigt få aktörer. Men för de elever som drabbas är det förstås ett stort problem.

Många lyfter fram ökande segregation som ett resultat av friskolereformen. Det är direkt felaktigt. Boendesegregationen i Sverige är stor. Förut blev elever tvingade att gå i skolan närmast hemmet, vilket förstärkte segregationen. Tidigare var det enda alternativet att slippa boendesegregationen att flytta, nu går det åtminstone att välja skola och att plugga så att betygen öppnar nya dörrar.

En del är oroade över att friskolor som inte drivs av företag, utan av stiftelser, välgörenhetsorganisationer, kyrkor etc, trängs undan. Det stämmer dock inte, om man tittar till statistiken. Denna typ av alternativ har en mycket liten marknadsandel, men aktiebolagen expanderar på kommunernas bekostnad, inte den ideella sektorns.

Sverige har låtit skolan vara en formidabel experimentverkstad de senaste halvseklet. Priset har varit högt. Fördelen för Finland är att det nu går att plocka russinet ur kakan. Friskolereformen är ett sådant russin.