Liberas mission

Något måste göras

Liberas mission är att främja ett systemskifte, som bryter den onda kretsgången av överhetligt beroende och personlig ansvarsflykt. Libera vill avslöja kollektiva illusioner, korrigera utbredda vanföreställningar och därmed bereda vägen för ett genuint medborgarsamhälle. Libera vill i första hand katalysera en öppen, ärlig och fördomsfri samhällskritisk diskussion.

Politikerna gör vad de kan, men i en demokrati styrs de av väljarnas kortsiktiga intressen och inrotade värderingar. Därför måste själva opinionsklimatet förändras genom att skapa ett nätverk av reformsinnade påverkare, i första hand bland den unga generationen. Libera har ingen politisk agenda och välkomnar självständiga tänkare av alla schatteringar i sin krets.

Om vi inte förmår upprätta individens frihet och det därmed förknippade samhälleliga ansvaret, står vi förr eller senare inför en katastrof. Demokratins främsta utmaning är att förkovra sitt moralkapital, själva grunden för en god utvecklingsspiral. Då öppnar sig vägen till hållbar materiell välfärd, individuellt självförverkligande och ett kreativt och harmoniskt samhälle.

Samhällen i kris

Demokratiernas skuldsättning har överlag nått ohållbara höjder. Utgifterna för hälso-och åldringsvården stiger oavbrutet. Den demografiska utvecklingen underminerar själva basen för vår ekonomi. Statsmaktens möjligheter att finansiera välfärdssamhället börjar vara uttömda. Vi står inför en allvarlig kris.

Grekland är ett varnande exempel, som visar vart länderna i den Europeiska Unionen är på väg, oberoende av valuta- och konjunktursvängningar. En åtstramning är på gång i många länder (Tyskland var tidigt ute), men löser inte det grundläggande problemet. Vi har kört in oss i en återvägsgränd. Ett systemskifte måste till för att komma ur den onda cirkeln.

Accelererande ansvarsflykt

Demokrati är en krävande samhällsform, som bygger på det tillgängliga moralkapitalet. I klartext betyder det, att fria medborgare kan och vill ta ansvar för sig själva, sina närmaste, sin omgivning och för samhället som helhet. Men det är alltid lika lockande att skjuta över ansvaret på en opersonlig statsmakt. Samhället börjar likna en sugga, som dias av ett otal kultingar under ständigt gräl och kiv. Oväsendet stiger till ett crescendo, när spenarna inte räcker till och mjölken börjar tryta.

Att ta emot hjälp utan motprestation är i längden förnedrande. Ett ensidigt beroende bryter ned självrespekten och initiativförmågan. Välfärdssamhället tär på moralkapitalet, vilket i sin tur leder till en ond cirkel av ansvarsflykt. En allt större del av medborgarna känner sig uteslutna då de inte bidrar till den gemensamma kakan.

Den klarsynte sociologen Alexis de Tocqueville utgav 1835 Demokratin i Amerika, en analys av demokratins väsen, drivkrafter och framtidsutsikter på gott och ont. Så här beskriver han välfärdssamhällets slutstation. ”Statens makt är absolut, detaljerad, regelmässig, omtänksam och mild. Den skulle påminna om föräldrars auktoritet, om dess ändamål vore att förbereda män för mandom, men den försöker tvärtom hålla dem i ständig barndom. Myndigheterna sörjer för deras säkerhet, förutser och levererar livets nödtorft, befordrar deras nöjen, sköter deras viktigaste angelägenheter och styr deras arbetsinsats: Vad återstår utom att bespara dem allt bekymmersamt tänkande och allt omak att leva.” Lyckligtvis håller pengarna på att ta slut förrän vi kommit fram till denna ändpunkt.