index.php

Liberas år 2014: Finland och den globala ekonomin

År 2013 arbetade Libera med välfärdsstaten och dess framtid som årstema. Nu är det dags att lyfta blicken från den egna naveln och rikta den ut mot världen: Vad händer inom och utanför Europas gränser 2014 och vad är Finlands roll i den globala nationalekonomin? Vi fokuserar på euron och EUs framtid, på egendomsskyddet som mänsklig rättighet samt på fri bytesekonomi som en källa till välfärd.

Äganderätt och fri bytesekonomi

Privat äganderätt innebär människans rätt till egendom, rätten att använda denna egendom, nyttan den ger en samt rätten att byta ut den. Äganderätt är en mänsklig rättighet. På fria marknader bygger utbyte på frivillighet och den nytta som båda parterna får av utbytet. En förutsättning för fria marknader är ett starkt egendomsskydd och att det finns gemensamma och förutsägbara spelregler som är lika för alla. För att säkra dem behövs ett starkt och obundet rättsväsen.

1600-talsfilosofen John Locke argumenterade för personlig egendom och mot den monarkernas mark- och arbetskontroll som då rådde. Han definierade sitt berömda naturtillstånd som ett tillstånd av fred, god vilja samt ömsesidig hjälpsamhet och omsorg. Lockes idéer anses vara grunden för den kapitalistiska samhällsmodellen.

Investeringar är en av de viktigaste faktorerna som förklarar ekonomisk tillväxt. Mången investering blir ogjord om man förlorar ett produktionsmedel som mark innan investeringen har betalat sig tillbaka – det vill säga om inget egendomsskydd finns. Inom kapitalismen styrs investeringar dit kapitalet avkastar mest ny förmögenhet. Till skillnad från rent centralt styrda system bygger modellens styrka på decentralisering: varje aktör försöker finna den bästa möjliga avkastningen på sin egendom.

Statens starka roll som investerare eller ”stimulerare” står i konflikt med det kapitalistiska tankesättet: staten investerar skatte(medel) som samlats från ekonomin och de resurserna blir då utanför kretsloppet i den övriga ekonomin. Det finns inget skäl att anta att en centraliserad investeringslösning skulle fungera bättre än ett flertal enskilda sådana där respektive investerare själv alltid bär ansvaret för den egna investeringen.

Ett starkare egendomsskydd leder till fler investeringar och därmed till större ekonomisk tillväxt. Det mest extrema exemplet på avsaknaden av egendomsskydd är de kommunistiska samhällssystemen där nationalekonomin i ljuset av historiska exempel minst sagt förtvinat eller förtvinar. Ett svagt egendomsskydd anses förklara läget i många afrikanska stater där utvecklingen stampar på ställe.

Principen för byteshandel är väsentlig i det kapitalistiska systemet. Enligt denna princip sker handel av varor och tjänster när vardera inblandad part är villig att handla och drar nytta av det. Under denna omständighet leder byteshandel till ökat välstånd och plussummespel.

Euron och Europeiska unionens grund prövas

Europeiska kol- och stålgemenskapen etablerades efter andra världskriget som en allians mellan sex västeuropeiska länder. Om en stat inte hade fri tillgång till kol eller stål skulle staten inte heller kunna starta krig. Kol- och stålgemenskapen anses vara början till Europeiska unionen, och var främst ett fredsprojekt som fram till 2000-talet nått svindlande resultat.

En centralt styrande drag i i EU:s utveckling har varit observationen att handel och gemensamma intressen är de bästa garantierna för fred. Genom att utveckla gemensamma marknader och rättsstaten, och genom allt friare rörelse av varor, tjänster och kapital, har EU främjat interaktionen människor emellan samt ekonomins effektivitet och välmående. Fram till de senaste åren har utvecklingen skett snarare gradvis än i ryck.

Även subsidiaritets- dvs. närhetsprincipen har i åratal varit en av EU:s viktiga byggklossar. Enligt den ska den offentliga maktens beslut fattas så nära medborgarna som möjligt, och bara frågor som kräver gemensamma beslut skall tas upp på till exempel EU-nivå. Demokratin har legat i centrum för hur EU organiserats. I Lissabon-konventionen, som trädde i kraft 2009, fastställdes Europaparlamentets roll och flaggades för ökad demokrati och transparens.

Euro-området har under flera år kämpat med en skuldkris vars frö såddes när den gemensamma valutan infördes. Maastricht-kriterierna var tänkta att utgöra en ryggrad för att styra staterna till harmonisering av sina offentliga ekonomier. Istället för att respektera fördraget bröt de ledande euroländerna regelbundet mot kriterierna i samband med valutaunionen. En av de viktiga principerna vid införandet var även klausulen om non-bailout, enligt vilken respektive medlemsland själv skulle svara för sina skulder. Också mot denna princip har man sedermera brutit.

Samtidigt skapades ett centralbankssystem för att stöda harmoniseringen av det externa värdet på medlemsländernas skulder: inom ramen för Eurpeiska centralbankens repo-program kunde bankerna låna till vilket euroland som helst med i praktiken samma risk. Detta ledde snabbt, vilket också var avsikten, till att värdet på statsskulden i det mest solida och det svagaste eurolandet och därmed även räntan i praktiken var detsamma. I samband med den grekiska krisen koncentrerade man sig på att kritisera bankerna – ofta med all orsak – medan själva systemets roll i hur överskuldsättningen verkställts fram till denna dag har lämnats i bakgrunden av debatten.

Den europeiska monetära unionen och därmed unionen själv har de senare åren, sett ur många synvinklar, utvecklats i en alltmer odemokratisk riktning. Europeiska centralbankens makt har blivit allt tydligare eurokrisens lösning. Banken saknar dock demokratisk legitimitet. Integration och till och med gradvis delstatsutveckling ses nu som en påtvingad dellösning på eurokrisen, istället för att utvecklingen skulle ha fått löpa sakteligen och steg för steg. Skattebetalarna har fått ta hand om räkningar för vilka de inte var avsedda att ta ansvaret då den monetära unionen infördes.

Har den gemensamma valutan varit ett alltför stort steg eller kan Maastricht 2.0 ge oss en hållbar lösning? Vilka alternativ har Europa och Finland för att korrigera moralunderskottet? Under EU-valåret 2014 är det dags att utan upphetsning granska hur vi kan lösa gjutningsfelen i euroområdet. Man bör kunna gå från kriskontroll tillbaka till en bana för jämn ekonomisk tillväxt. Vi har inte råd med annat i ett åldrande Europa och en global konkurrensen.