Det finländska arbetet prissätts ut från marknaderna

Man hör ofta att lönernas betydelse för vårt lands konkurrenskraft nedvärderas. Det sägs att dessas betydelse är marginell och bara knappa tio procent av omsättningen. Detta är riktigt i till exempel skogsindustrins stora enheter. Men när man beaktar lönebikostnader och arbetsintensiva småföretag stiger andelen till 13–15 procent (13,3 % år 2012).

En produkt uppstår trots allt inte bara i ett företag utan är numera slutresultatet av en långt utvecklad arbetsfördelning. Till exempel mjölkförpackningar av kartong är resultatet av en lång förädlingskedja som omfattar allt från skogsvård, avverkning och lagring och slutar i en cellulosafabrik och en kartongfabrik. Det transporteras och lagras i varje mellanskede. Vid sidan dyker det dessutom upp oräkneliga tjänster, energiprodukter, tillsatsämnen m.m. före den egentliga tillverkningen.

I alla skeden uppstår förädlingsvärden och arbetskraftskostnader. De ackumuleras således i produkten och stiger ofta till 60–80 procent av produktens skattefria pris.

Lönerna och socialskyddsavgifterna uppgick åren 2012–13 till sammanlagt cirka 100 miljarder euro (statistiken över nettonationalprodukten) i vår nationalekonomi. Företagen betalade 3,3 miljarder i dividender, dvs. bara drygt tre procent av löntagarersättningarna 2012 (Skattepliktiga inkomster 2012, Statistikcentralen). Ofta blir företagen dessutom kvar med lika mycket i outdelade vinstmedel. Då skulle relationen mellan vinster och löntagarersättningar vara 6–7 %.

Även andra än företagen betalar löner men relationen ovan beskriver vinsternas relativa andel av inkomstfördelningen i nationalekonomin. Branschanalyser ger för handen att vinsterna i allmänhet är från en tiondedel till en fjärdedel i relation till löntagarersättningarna. Små ändringar i vinstbeloppen avspeglar sig som stora ändringar i villigheten att investera och i den ekonomiska tillväxten.

Under de senaste åren har företagens lönsamhet och kapitalets avkastningsgrader varit svaga. Dividender har visserligen utdelats när man inte har funnit produktiva investeringsobjekt. Man kunde säga att man har utbetalat väggar! Det har inte heller funnits pengar till eller vilja för produktutveckling.

Tron på framtiden har varit klen. Man har ofta övervägt att flytta produktionen till länder med billigare arbetskraftskostnader och ibland även gjort det. I Finland håller löntagarna på med att prissätta sig ut ur marknaderna medan arbetets produktivitet samtidigt sjunker. Trots att tjänsterna ökar är fabriksindustrin alltjämt ryggraden i Finlands ekonomi.

Statistikcentralens kalkyler ger för handen att 2012 var personalkostnadernas andel 73 procent av förädlingsvärdet som uppstod inom fabriksindustrin. Förädlingsvärdet steg med 7 % jämfört med det föregående året. Med återstående 27 procent måste man betala maskiner och anordningar samt byggnader, hyror, räntor, skatter och om någonting blir över, dividender. Industrins personalkostnader var drygt € 17 md när dividenderna var bara drygt 3 md i alla företag.

För ett tiotal år sedan var elektronikindustrin en betydande exportbransch med cirka en fjärdedel av exporten. Ännu år 2007 var dess rörelseresultat före avskrivningar svindlande 14 % enligt balansstatistiken. Efter det har utvecklingen rasat nästan oavbrutet nedåt. År 2012 var branschens rörelseresultat före avskrivningar minus 4 %. Med rörelseresultatet före avskrivningar borde man kunna betala maskiner, anordningar och byggnader, räntor, skatter, hyror och dividender!

Även för metallprodukter har nedgången varit nästan lika våldsam. År 2012 var branschens rörelseresultat före avskrivningar cirka två procent efter att ha varit 18 % år 2006. Inom dessa branscher har man snart ingen möjlighet att göra stora investeringar. Inom kemi- och livsmedelsindustrin gick det aningen bättre.

Hela fabriksindustrins rörelseresultat före avskrivningar har sjunkit från 14 % vid millennieskiftet till en tredjedel på cirka 4 % år 2012. Samtidigt har personalkostnaderna stigit och snabbare (i synnerhet under de senaste åren) än i andra EU-länder. Nedgången i rörelseresultatet före avskrivningar och i resultatet har sedan millennieskiftet dessvärre varit trendmässig och inte bara konjunkturmässig. Konjunkturgropen låg kring 2009. Därefter återgick man till den gamla sjunkande trenden.

Inom industrin finns det fortfarande kvar några verkligen framgångsrika företag. Majoriteten flyter ändå så djupt att man under de närmaste åren inte kan förvänta sig stora investeringar av dem, för att inte tala om tillväxt. Det är ett önsketänkande att förvänta sig att de internationella konjunkturerna stiger. Även om det skulle räcker det knappast till för att vända på trenden. Det skulle kräva att fördelningen mellan arbete och kapital förbättrades till kapitalets fördel.

Att förbättra köpkraften genom att försvaga företagens lönsamhet har motsatt verkan. Det förbättrar importföretagens och utlandsturismens konkurrenskraft. För att bevara lönsamheten borde de inhemska företagen höja priserna. Det skulle ändå inte alltid lyckas, eftersom importpriserna nödvändigtvis inte skulle följa efter. De inhemska företagen skulle bli tvungna att gallra bort olönsamma produkter och säga upp arbetstagare för att hålla sig vid liv.

Under industrin lysande dagar vid millennieskiftet steg den finländska levnadsstandarden så högt att man måste klättra ner. Företagen kan inte än på länge ta det av sina kapital därför att de krymper snabbt.

När lönerna knappt deltar i att dela de svagare resultaten utsätts kapitalet för ett våldsamt större tryck. Så är det i synnerhet när vinsternas andel av inkomstfördelningen är bara en bråkdel av lönernas. För att klara sig detta brukar företagen minska på personalkostnaderna och säga upp folk. Enda alternativet skulle vara att gå i konkurs. Vid vartdera alternativet stiger arbetslösheten och de samhälleliga följderna blir värre.

Kommentoi