Gini-koefficienten är inte ett mått på rättvisa

Gini-koefficienten är inte ett mått på rättvisa

Vilket är rättvisare: Europa eller USA? Alltid när en egalitaristisk vänster strävar efter att mäta “social rättvisa”, tyr den sig till sin favoritmätare, Ginfaktorn. Ginfaktorn mäter fördelningen av inkomster och förmögenhet inom en begränsad grupp. Faktorns gränsvärden är noll och ett. Noll (0) avser komplett jämlikhet där alla har exakt samma inkomster och egendom. Ett (1) avser total ojämlikhet där en människa äger bokstavligen taget allt. Eftersom Ginfaktorn är högre i USA än i Europa påstår egalitärerna att detta “vetenskapligt” bevisar att det amerikanska samhället är orättvist. Slutledningen är ändå total non sequitur.

Vissa människor tjänar mer än andra. Det är ett faktum ur vilket vi inte logiskt kan sluta oss till att “inkomstfördelningen” är orättvis. Ginfaktorn säger oss inget om varför en del människor tjänat mer än andra – faktorn är således ingen mätare av ekonomisk rättvisa.

För att illustrera detta enkla förhållande kan vi föreställa oss inkomstfördelningen i mitt matlag. Låt oss anta att jag tar in en samboende i min lya. Om vi hade lika stora inkomster skulle Ginfaktorn för vårt matlag vara kring noll. Men om kompisen i lyan skulle förlora sitt jobb efter att ha lurat sin arbetsgivare skulle hans eller hennes inkomster krympa till ingenting. Helt överraskande skulle vår Ginfaktor stiga från noll till ett. Nu lyder frågan: Vad är orättvist i den “inkomstfördelningen”? Helt klart, inget alls.

Jag tjänar mina pengar genom arbete; det gör inte inte min inneboende kompis. Folk betalar mig frivilligt efter förtjänst för akademiskt arbete. Min inneboende kompis tjänar inte en cent genom att ligga på soffan och titta på TV. Jag får vad jag förtjänar och det gör också min kompis. Är inte det urbilden av rättvisa?

Klart att jag hjälper min vän i den tillfälliga nöden — om jag tror att vännen behöver min hjälp. Men låt oss tro att min arbetslösa inneboende kompis lyckas få mig skyldig och pressad till att också betala dennes del av hyran, elen, Netflix-kontot och maten. Av praktisk skäl får kompisen då hälften av mina inkomster. Tack vare “inkomstfördelningen” sjunker vår Ginfaktor igen tillbaka till den jämställda nollan. Men var är rättvist i detta? Min inneboende kompis gör mig ingen annan tjänst än att förbruka hälften av mina inkomster och fördriva dagarna på soffan och titta på episoder ur serien House of Cards. Han får sin lunch gratis, “ur intet”. Är inte detta raka motsatsen till rättvisa?

Exemplet illustrerar hur värdena av Ginfaktorn som uppstått naturligt är rättvisa, medan däremot konstligt låga (eller höga) värden som uppstått genom “inkomstfördelning” är orättvisa. Ginfaktorn kan med andra ord variera, den har inte bara ett “korrekt” värde. Men det enda riktiga sättet att garantera att värdet bygger på rättvisa är att låta de fria marknaderna ge det form. I fallet i exemplet kan jag upphöra att livnära min inneboende kompis, eller ställa kompisen villkor, men i ett finanssystem som bygger på “inkomstfördelning” finns ingen sådan fridom.

Principen för “inkomstfördelning” är densamma oavsett om det är fråga om mitt eget matlag eller hela landets ekonomi. Vad kan vi således sluta oss till av den högre Ginfaktorn i USA? Svaret är egentligen överraskande enkelt: Det sker färre “inkomstfördelningar” i USA än i europeiska länder. Amerikanska välfärdsstaten tar (via beskattningen) mindre av dem som tjänar sitt uppehälle och på motsvarande ger mindre till dem som inte gör det. USA är ett samhälle där produktiviteten ger en större belöning än i Europa.

När vi inser den moraliska irrelevansen av värdet av Ginfaktorn och i stället noterar hur respektive lands Ginfaktor har uppstått kan frågan om rättvisa i Europa och i USA ses i en ny belysning. Vad är ditt svar?

Kommentoi