Kan den monetära unionen fungera utan en politisk union?

Sixten Korkman har beskrivit euron som en valuta utan stat. Beteckningen är träffande. Fastän euron i mycket är ett politiskt projekt, såg man under eurons första år knappt till någon politisk integrering. Läget ändrades efter finanskrisen 2007 – 2009. Krisen medförde att många euroländer drev ut från den internationella lånemarknaden, vilket tvingade länderna i euroområdet till att brådskande grunda olika stödmekanismer. Den senaste av dessa är bankunionen med syftet att minska euroländernas beroende av sina banker. Kan man anse att dessa åtgärder är tilräckliga? Kan euron fungera som en statslös valuta?

Tyvärr känner världshistorien inte till exempel på lyckade valutaunioner mellan självständiga stater. Alla lyckosamma mekanismer med gemensamma valutor som bildats av flera länder har varit förbundsstater eller statsförbund. Vissa valutaunioner mellan självständiga stater har varit långlivade, men unionerna har utsatt de deltagande länder för såväl externa som interna chocker med påföljden att flera länder har dragit sig ur unionerna. Till exempel den latinska monetära unionen (1865 – 1927) led under hela sin existens av att vissa av dess medlemsländer ideligen försökte sänka metallkoncentrationen i mynt. Rubelunionen som etablerades efter Sovjetunionens sönderfall (1992) upplöstes inom två år genom aggressivt skapande av krediter som utövades av centralbankerna i de självständiga medlemsländerna. Det skandinaviska valutaområdet som Sverige, Danmark och Norge bildade (1873 – 1913) anses allmänt vara den mest lyckade av alla europeiska valutaunioner. Under de fyra decennierna led dock länderna i valutaunionen av flera statsspecifika chocker vilket bromsade tillväxten i länderna. CFA-frangområdet i Mellan- och Västafrika som alltjämt fungerar torde vara det område bestående av flera stater och en gemensam valuta som fungerar bäst. Den ekonomiska tillväxten i dessa länder har dock varit svag och valutans fasta kurs har stärkt konsekvenserna av externa chocker och lett till att flera länder har lämnat valutaområdet.

Gemensamma valutor fungerar jämförelsevis väl under högkonjunkturer. Under depressioner och ekonomiska kriser ställer situationer av s.k. sudden stop problem för gemensamma valutor såtillvida att flödet av privat kapital plötsligt vänder riktningen ut ur länderna inom det svagaste valutaområdet. I länder med självständig flytande valuta leder sudden stops till att valutans externa värde snabbt sjunker. Detta minskar importen till landet, ökar dess export och gör landet till ett attraktivt investeringsobjekt, vilket begränsar valutans flöde ut.

För en gemensam valuta saknas dock denna automatiska balanseringsmekanism. När områden med en gemensamma valuta träffas av sudden stop söker sig kapitalet oftast till länder som är ekonomiskt starkare. Till följd av detta försvagas finansieringspositionen kraftigt för länder som lider av kapitalflykt, medan finansieringsläget för valutaområdets starka länder blir ännu starkare. Valutaområdet stöter således på en osymmetrisk chock. När det privata kapitalet försvinner leder detta snabbt till att landets finansieringssektor blir betalningsoförmögen ifall det försvunna kapitalet inte ersätts med andra pengar. Åren efter finanskrisen 2007 – 2009 gick man exakt så tillväga inom euroområdet. De privata pengarna flydde från Grekland, Irland, Portugal och Spanien, och ersattes med Target2 systemet, med lån som gavs genom bilaterala avtal mellan ERVV, IMF och euroländerna. Detta tryggade betalningsförmågan i krisländerna, men sparåtgärderna som stod som villkor för lånen skapade depression och storarbetslöshet.

Förenta Staterna lider inte av samma problem. Där kompenseras eventuella kapitalflykter från svagare delstater med förbundsstatens vederlagsfria inkomstförskjutningar som t.ex. arbetslöshetsersättningar, sociala förmåner och lantbruksstöd. Inkomstförskjutningar med skatte- och avgiftsintäkter från de starkare staterna. Ändå skulle enligt undersökningar många delstater i USA ha haft nytta av en egen valuta under förgångna ekonomiska kriser och depressioner.

Om länderna inom ett gemensamt valutaområde inte inbördes delar intäkter och kostnader kommer enskilda länder i valutaområdet ideligen att bli lidande av chocker mot deras produktion och statsekonomi. Kring mångt och mycket har euroområdet på nytt upplevt självständiga valutaunioners historia. Området har de senaste sex åren skakats av såväl yttre som inre ekonomiska chocker som har lett till en nedgång i den ekonomiska tillväxten i euroområdet. Det finns ingen anledning att förmoda att något liknande kan undvikas i framtiden. Euroområdet har i ljuset av valutaunionernas historia bara två ekonomiskt hållbara alternativ: vägen till en allt djupare eller en till en mindre integration. En djupare integration leder till en förbundsstat och en mindre till partiell eller total upplösning av euroområdet.

Kommentoi