Sluta dilla om stimulans

Sluta dilla om stimulans

Ju närmare valet kommer, desto hårdare dunkar trummorna för ekonomisk stimulans. Speciellt i sammanhanget är att till och med vänstern har ställt sig bakom vulgärkeynesianismen och kräver mer helikopterpengar för att skapa återupplivning och avlägsna arbetslösheten. Ironiskt nog ansåg socialismens största teoretiker Josef Stalin dylikt prat vara rena rama dillandet. Han ansåg att problem kring tillväxt och arbetslöshet endast kan lösas genom planerad ekonomi och – för att tillåta ett citat,: ”man kan inte skapa planerad ekonomi utan att först bli av med kapitalisterna och även så med privat äganderätt till produktionsmedel” (källa).

Fastän Keynes faktiskt hade uppfattningen att expansiv finanspolitik bidrar till att korrigera effekterna av störningar i negativ total efterfrågan stod han helt säkert ändå inte för synvinkeln enligt vilken alla ekonomiska problem kan lösas genom att öka den totala efterfrågan. Det finns därför skäl för att fråga om vi nu verkligen har ett underskott på total efterfrågan eller om problemet är något annat. Om man analyserar strukturen av total efterfrågan ser man att den inhemska efterfrågan åtminstone har varit tillräcklig. Efter 2007 har till exempel statens utgifter ökat med 15 miljarder euro. Samtidigt har varuexporten minskat med över tio miljarder euro. Man behöver inte länge se på omsorgsbalansen för att inse vad det är fråga om. Ekonomins konkurrenskraft har sannerligen försämrats ordentligt och genom det har exporten kraftigt krympt medan importen på motsvarande sätt har ökat.

Hur korrigerar man ett sådant problem genom stimulans? Stimulans ökar ju bara de offentliga kostnaderna, höjer kostnadstrycket (dvs försvagar konkurrensförmågan ytterligare), ökar importen och på så sätt skuldsättningen utrikes. Vi har gett rejäl återupplivning från 2009 i tron att högkonjukturen börjar efter sex månader. Varje gång har prognoserna visat sig vara ett självbedrägeri. En rapport som finanspolitiska bedömningsrådet publicerade den 13 januari 2015 fortsätter på samma linje med att förutspå att en ekonomisk balans uppnås 2017–2018. För att sådana prognoser ska vara trovärdiga borde man kunna berätta vad slags mekanism det är som sköter balanseringen i stället för att förbättra konkurrensförmågan. Ingen sådan förklaring har till dato ännu visats.

När tron på effekten av allmän stimulans börjar vackla har man tagit för vana att tala om att återuppliva investeringar, men ingen har alls kommit att tänka på att återuppliva exporten. Den tanken tycks vara dömd till förintelse. Om privata investeringar inte kommer kommer igång under rådande nollräntor ligger felet säkert inte i finansieringen eller i den inhemska efterfrågan. Man kan förstås öka på de offentliga investeringarna, men då kommer man först att tänka på att bygga (musei)järnvägar gud-vet-vart och på broprojekt till politikernas hemkommuner. Även om nivån på offentliga investeringar i Finland har varit otillåtet låg är den ändå inte grundorsaken till våra nuvarande strukturproblem.

Stimulans i det nuvarande läget är inte bara ett politiskt misstag, den är också ett moraliskt problem. Vi flyttar våra finansiella problem till att bäras av våra barn. Vi upprätthåller en högre konsumptionsnivå än vad avkastningen och intäkterna från nationalekonomin tillåter. Samtidigt bli vi skuldsatta, inte bara i hemlandet utan även utrikes. Vi suger upp de besparingar på de internationella marknaderna till vår konsumption som enligt allt förnuft borde användas till att industrialisera utvecklingsländerna och höja deras tillväxt. Allt detta bara därför att vi inte vill erkänna fakta utan vill ha en lätt väg ut; en med anknytning till alla språkbilder som väcker förtjusning. När det att konsumtionen följer inkomsterna är utarmning, då har spelet ohjälpligt gått förlorat.

Kommentoi